OBS att jag inte startat denna tråd för att söka medlidande /sympati el dyl för just egen räkning. Har känt själv att skriva kan vara skönt att göra då man är ledsen.
Jag själv samt resten av familjen är nu riktigt nere, det började med att min sambo varit krasslig senaste 5/6 veckorna, hon sökte sig till den lokala läkarstationen som inte hittade något direkt fel mer än att blodtryck/puls var åt skogen.
Hon fick då någon hjärtmedicin som skulle fixa blodtryck/puls, och just då blev det bättre. Men dagarna efter blev hon sämre igen, andfådd/förkylningsliknade tillstånd/ont i kroppen/näsblod fler ggr/dygn/ hög puls/fick blåmärken för ingenting.. Tillbaka till lokala läkaren som ordinerade annan hjärtmedicin men hon blev inte bättre av den. Nu hade hon även börjat blöda ifrån underlivet, men lokala läkaren trodde att detta kunde bero på att hon kommit i övergångsåldern.
Efter många turer så togs ett blodprov som visade att blodvärdena var katastrofalt dåliga, in på Norrtälje sjukhus för div provtagningar som bara konstaterade att hon var allvarligt sjuk.
Dagen efter ilfart in på Karolinska sjukhuset (Solna) för fortsatta provtagningar av blod/ryggmärg mm som konstaterade att hon drabbats av akut myeloisk leukemi
Vad fasen är leukemi ig, jag hade bara hört talas om innan jag läste på lite.
Nu efteråt svär jag djävulen ur mig hela tiden att vi inte sökt annan hjälp tidigare, hon hade ju så tydliga symptom på just leukemi.
Nu har hon legat inlagd drygt en vecka på sin första cellgiftsbehandling mm och vi har varit och hälsat på så ofta vi kan.
Men jag känner mig helt tom utan min goa sambo här hemma, sönerna och jag reder oss hyggligt men det är tungt.
